Påminnelse till följare/prenumeranter

Det är ett tag sedan jag skrev, överhuvudtaget, men när jag gör det så är det inte här, utan på lisigt.wordpress.com. Om du vill fortsätta följa mig och få aviseringar om nya inlägg får du gärna uppdatera din prenumeration där.

~Lisa

Epilog

Epilog. Prolog. I skärningen mellan det som var och det som börjar finns ett mellanrum. Det är nu.

Jag har gått vidare och tagit med mig det mesta härifrån. Nu hittar ni mig på lisigt.wordpress.com. Följ gärna med! Inga stordåd utlovas, men jag är där.

Kapitelslut

I nästan ett år har jag tänkt flytta den här bloggen till en ny adress och ge mig och den en nystart. Jag har försökt hålla skrivlusten vid liv, hålla lågan brinnande, i väntan på att orken, idéerna, motivationen och framför allt orden ska återvända. Det har inte hänt. Orden finns nog där någonstans, infrusna; det finns textfragment och utkast, tankeimpulser om ämnesteman, men motivationen finns inte. Jag läste nyligen att en förutsättning för motivation är att basbehoven är tillgodosedda; det är inte mina på långt när, och det är svårt att uppbåda energin till ett driv då.

Den här bloggen betydde en gång mycket för mig, och jag tror att den betydde något för en del andra. Ett par stycken, i alla fall. Jag tror att jag berörde. Så verkar inte vara fallet längre. Bristen på läsare och respons talar ganska tydligt om det. Det främjar inte direkt heller motivationen. För även om jag skriver för min skull så vill jag bli läst, även om det inte är av många, och då försvinner meningen med att skriva när det inte når ut och fram. Jag har inte lyckats behålla vare sig frekvens, relevans eller förmågan att beröra och behålla intresse. Därför har det här sedan ett tag tillbaka känts som ett dåligt samvete parat med känslan av misslyckande och en i raden av förluster.

Ibland behöver man sätta punkt, lägga något till ro, innan något annat kan födas. Början av året har gjort det tydligare än på länge att det är dags för avslut på flera områden. Ett det räcker nu. Jag följer den känslan.

Slutet av det här kapitlet skulle ha följts av början på ett nytt. Det gör det inte nu. Lågan har slocknat och lusten tagit slut. Om När den återvänder kommer en epilog med en ny adress.

Oavslutat

Allt detta oavslutade. Påbörjat, men inte avslutat. För att något saknades. Tid, ork, lust, rätt ord. Motivation. Det väntar. Bidar sin tid. En liten hög av ”ska, någon dag” i medvetandet. Det försvinner inte, utan ligger kvar. Någon dag, någon gång, när jag kan frammana stämningen ur det oavslutade och ta den till nuet.

Ofärdigt. Oavslutat. Utkastat men inte fångat.
Orden väntar. På tid. På mig. På att bli fångade. På att dörren ska öppnas. Snart.

Ett lager nagellack, en meditation

Jag målar naglarna och mediterar. Ett lager, en meditation. Nästa lager, lite yoga. I bakgrunden rapporter från NASA om hur det går för Cygnus på väg till ISS. Och vinden. Dånande. vinande. brusande.
Det är inte tyst. Det har inte varit tyst sedan någon halvtimme i fredags natt, före Helga. Jag blir galen. Mina sinnen behöver vila.

Jag vänder mig bort från världen. Bort från sociala medier, från nyheter, från distraktioner. Jag önskar att jag kunde säga att jag ger mig kvalitetstid med mig, men det får jag inte riktigt. Inte än. Men jag måste stänga ute för att kunna blicka inåt. Genom att blicka inåt ser jag även världen utanför klarare. Med renare blick och klarare sinnen. Nu är allt suddigt och skevt. Som genom rutor piskade av saltvatten och grus.

Ett lager. En stunds stillhet. Släckta lampor och tända ljus. Och vinden som vill blåsa bort huset.

Novemberfjäril

Körsbärsträdets sista löv
tar formen av en en fjäril
som fladdrar gul i stormen.

Inte fri att flyga iväg,
men en trotsig påminnelse om liv, om ljus, om sommar.

Dela:

Och när du har gett orden du hade till andra kommer du att märka att du inte har några kvar till dig själv. Ordlös. Så vem säger nu det du behöver höra? Vem ger dig ord?

Ingen. Det fungerar inte så. Och vem lyssnar på orden du har att säga för egen del, de som inte är direkt till dem? Där är intresset inte längre så stort.

Tystnad. Trötta sinnen och tappad röst. I väntan på lust, på ord.

Novembermorgon

Regnet knackar försiktigt på fönstret innan hon slår till. Vinden är mindre diskret, sliter i fönstren så att de skallrar i spärrarna och viner runt vindskivorna. Höstens ljud. Men alla sörjer inte vinden. Över takpannorna dansar gula björklöv som om de var små kanariefåglar. Höstens danser.

Mellan skurarna en promenad över gården i 12° och en känsla av vår. Kvittrande talgoxar, tusenskönor i gräsmattan, som fortfarande växer. Kommer den att klippas en gång till?

Hortensiorna har fått nya blommor, höstanemonerna står okuvade i blåsten och olvonen börjar sin höstblomning. Det förunderliga i hur livfull hösten är, hur en blomning tar vid där löven faller och rabatterna faller i sömn. Sött doftande vitrosa blommor på kal kvist. Ett tag till. Gärna länge till.

Halvtid

En sak i taget. Dagen går för fort för mitt tempo. Jag har:

Lagt in tvätt (planerat)

Garderobsröjt lite (oplanerat)

Plockat ihop kläder till Myrorna i en påse (halvt planerat)

Varit nostalgisk över saker jag hittat i garderoben (oplanerat)

Bytt gardiner i köket (oplanerat)

Bytt ut ljusstakar i köksfönstret (oplanerat)

Ätit lunch (planerat)

Bestämt middag (wow)

Ringt om förlängt sjukintyg (planerat)

Tappat och återhämtat fokus ungefär 59 gånger

Hur kan klockan vara så mycket redan? Jag åt ju precis lunch.

Jag har ännu inte:

Diskat

Dammsugit

Ställt undan skor

Gått ut med soporna

Yogat

Bäddat rent

Varit uppe på vinden 

Plockat upp post från golvet

Flyttat post och papper från köksbordet till … någon annanstans

Ringt Tina-mottagningen för att tjata om ny tid

Ringt VC om nytt recept från läkaren som skulle hört av sig i augusti

Duschat

Hittat rätt plats för nagellacken

Tagit bort avskavt lack

Målat naglarna

Planerat något alls eftersom det skulle ha tagit för mycket tid och stressat mig.

Just det. Jag har skrivit två blogginlägg också. Alltid något.

Skokaos

Det står 29 par skor i min lilla hall. I ett ensamhushåll.29 par av mina skor. Äger jag ens så många? Vinterstövlar, gummistövlar, pumps, ballerinaskor, träningsskor, sandaler, sandaletter och sneakers. Hjälp.

Vinterhalvårsstövlarna skulle ha ställts undan när sandalerna plockades fram. Jag skulle göra plats åt dem i klädkammaren, organisera om den lite. (Jag bor i en 40-talslägenhet med två klädkamrar.) Men sommaren dröjde och dröjde, sandalerna kom fram först i juli och sommaren har gått i utmattningens tecken. Motstånd. Var ska jag börja? Hur ska jag börja? Orkar jag slutföra? Jag måste ta saker i slutförbara steg eftersom jag inte kan räkna med att kunna fortsätta imorgon eller ens i övermorgon och inte behöver mer kaos i livet.

Nu måste jag. Om jag så ska lägga ett gäng skor i en IKEA-kasse som jag ställer upp på vinden (vinden, ytterligare ett organisationsprojekt, liksom källarförrådet), så ska min hall innan dagen är slut innehålla färre par skor. 

Så var börjar jag?