Kategoriarkiv: Ord

Novemberfjäril

Körsbärsträdets sista löv
tar formen av en en fjäril
som fladdrar gul i stormen.

Inte fri att flyga iväg,
men en trotsig påminnelse om liv, om ljus, om sommar.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Ord

Tänk om den jag tycker har allt tycker likadant om mig?
Fast nej, det är det nog ingen som skulle tycka. 

Lämna en kommentar

Under Ord

Letar

Vad letar du efter?
Ytterligare en anledning att slå ner på dig? Ytterligare tecken på hur du inte är tillräcklig? På hur andra är bättre, mer värdefulla (tillhöriga, produktiva, älskade, beundrade), medan du inte duger något till? På att frottera dig med det du saknar men andra har, som med ett grovt och rivigt sandpapper?

Nej. Men det är oftast vad jag hittar. Världen är bra på att visa det jag redan vet, det som en elak röst inte försitter ett tillfälle att påpeka.

Jag letar efter mig. Efter något som påminner mig om vad jag är, vem jag är. Efter något som väcker sinnena, skingrar dimman. Något som påminner mig om varför och vad. Något som påminner mig om att jag vill vara snällare mot mig och talar om hur jag ska vara det.
Dessvärre är det svårare att hitta och jag är inte självtillräcklig och självförsörjande.

Jag söker något att mildra saknaden med, men finner mer saknad.

Lämna en kommentar

Under Ord, Ordspya

Jag skulle skriva. Tänkte skriva. Tänkte, skulle, ville. Vill. Men orden vill inte falla på plats. Tankarna vill inte samla sig. Fragment av texter fladdrar runt, rastlöst sökande. I väntan på ro. Den där ron som är frustrerande svårfunnen efter några dagar av återkommande strider.

Det kommer. Men det slutar visst aldrig att göra mig frustrerad när jag vill men ändå inte förmår.

Tålamod. Acceptans. Tålamod. Acceptans. Tålamod. Acceptans. 
Screw tålamod.
Acceptans. Jag accepterar min frustration och otålighet. 

Lämna en kommentar

Under Livet, Nattord, Ord

”Jag tänker på dig”

”Jag tänker på dig hela tiden. Jag undrar om du saknar mig, om du tänker på mig, om du ser mig. Jag tänker på att du kanske tänker på mig när jag tänker på dig.
Och jag tänker på att du borde tänka på mig nu.
Och nu.
Och nu.
Tänker du på mig nu?”

Fast då är det inte mig du tänker på, utan på dig. 

Jag tänker på dig. Men inte så. Jag undrar hur du mår och hur du har det, vad du gör. Jag undrar om du är lycklig, inte om du tänker på mig.
Jag tänker på dina ögon och dina händer, på första gången jag såg dig, på hur min hud brann under dina fingertoppar och hur din hud kändes när jag rörde vid dig.
Jag tänker på hur mina läppar smälte mot dina och hur dina kyssar gjorde mig galen. Jag tänker på åtrå, biter mig i läppen och rodnar.
Jag tänker på din doft, din smak, dina sinnens lustfyllda beröring av mina. 
Jag tänker på hur jävla smart du är. På ditt skratt, på rynkan mellan ögonbrynen när du koncentrerar dig, på hur du lägger ifrån dig pennor på samma ställe och sedan inte hittar dem, på din trötta suck när du ledsnar på någon.

Jag tänker på mycket när jag tänker på dig. Tusen och en sak om dig. 
Och ibland undrar jag om du saknar mig. Men det är något annat. För när jag tänker på dig är det på dig. Inte på mig.

Lämna en kommentar

Under Ord

Marans märken

Hon rider mig. Griper efter mig med kalla fingrar. Lämnar ingen ro.

Längs min ena vad har det dykt upp en rad med 6 runda blåmärken, som om någon med 6 fingrar hållit hårt om den och kört in fingertopparna i köttet. Längre ner, ytterligare fyra runda märken, en natt yngre. På den andra vaden är märkena större, som efter långa fingrar och en hand.
På båda handlederna finns också märken. Och lite här och där på underarmar, knän, lår, händer, fötter. Som om jag har slagits.
Som om de inre striderna har lämnat spår.

Märkena uppstår spontant. Ibland blir huden först vit på en fläck och sedan breder ett blåmärke ut sig där. Ibland vaknar jag och så är de där. Där huden är tunn, som på händerna, pirrsticker det till, som ett bett, och sedan blommar blodet ut under huden. 

Är det marans märken? Inte nog med att hon rider mig genom många kvällar, nätter och dagar, hon lämnar spår också. Vill att jag ska veta att mardrömmen är verklighet, att dag eller natt inte gör någon skillnad. Att hon kan nå mig var och när som helst, att ingen plats är trygg. Hon förebådas av en isande kyla som kommer inifrån. Fasans kalla händer.
Som att dräneras på liv, på värme. Som om livsenergin falnar.

Jag föredrar nog att se det så här, som onda väsen. Det gör det mer levande, på något sätt mer begripligt, när jag kan göra metaforer av det. Och märkena finns där. 

Lämna en kommentar

Under Ord, Psykisk hälsa och ohälsa, Tillvarons små mysterier

”I’ll do my crying in the rain”

”I’ll do my crying in the rain”
Och i sängen, i frukostkaffet, i duschen, i maten, på yogamattan, i soffhörnet, medan jag städar, över mobilen, på Willys, bakom solglasögon på spårvagnen, när jag ska sova, när jag sover.
Det känns som om jag gråter konstant.

Men jag gråter jag inte när jag träffar och pratar med någon. Då är det tvärstopp. Jag håller inte tillbaka; det är bara stopp. Om de inte frågar och kan stanna kvar och lyssna tills jag får fram det. Det är synd. Det finns tröst jag hade behövt kunna få.

Jag gråter sällan i naturen. Eller med dem jag är trygg med. Då får jag bara vara. Det hjälper. Då får livet mer plats och glädjen mer utrymme. Då blir mardrömmen liten och nästan maktlös. Nu håller den mig hårt, tränger in mellan sprickorna och kramar sönder. Rädsla och sorg, vrede och reaktioner som jag tror ska göra mig galen. 

Idag är en sådan dag. En kamp. Ytterligare ett slag att utkämpa. Det här är inte mitt val, men jag måste. Idag sker striden stilla, inombords. Dagen går. Ett andetag i taget. En tår efter den andra. 

Lämna en kommentar

Under Ord, Psykisk hälsa och ohälsa