Novembermorgon

Regnet knackar försiktigt på fönstret innan hon slår till. Vinden är mindre diskret, sliter i fönstren så att de skallrar i spärrarna och viner runt vindskivorna. Höstens ljud. Men alla sörjer inte vinden. Över takpannorna dansar gula björklöv som om de var små kanariefåglar. Höstens danser.

Mellan skurarna en promenad över gården i 12° och en känsla av vår. Kvittrande talgoxar, tusenskönor i gräsmattan, som fortfarande växer. Kommer den att klippas en gång till?

Hortensiorna har fått nya blommor, höstanemonerna står okuvade i blåsten och olvonen börjar sin höstblomning. Det förunderliga i hur livfull hösten är, hur en blomning tar vid där löven faller och rabatterna faller i sömn. Sött doftande vitrosa blommor på kal kvist. Ett tag till. Gärna länge till.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Morgonord

Halvtid

En sak i taget. Dagen går för fort för mitt tempo. Jag har:

  • Lagt in tvätt (planerat)
  • Garderobsröjt lite (oplanerat)
  • Plockat ihop kläder till Myrorna i en påse (halvt planerat)
  • Varit nostalgisk över saker jag hittat i garderoben (oplanerat)
  • Bytt gardiner i köket (oplanerat)
  • Bytt ut ljusstakar i köksfönstret (oplanerat)
  • Ätit lunch (planerat)
  • Bestämt middag (wow)
  • Ringt om förlängt sjukintyg (planerat)
  • Tappat och återhämtat fokus ungefär 59 gånger
  • Hur kan klockan vara så mycket redan? Jag åt ju precis lunch.

    Jag har ännu inte:

  • Diskat
  • Dammsugit
  • Ställt undan skor
  • Gått ut med soporna
  • Yogat
  • Bäddat rent
  • Varit uppe på vinden 
  • Plockat upp post från golvet
  • Flyttat post och papper från köksbordet till … någon annanstans
  • Ringt Tina-mottagningen för att tjata om ny tid
  • Ringt VC om nytt recept från läkaren som skulle hört av sig i augusti
  • Duschat
  • Hittat rätt plats för nagellacken
  • Tagit bort avskavt lack
  • Målat naglarna
  • Planerat något alls eftersom det skulle ha tagit för mycket tid och stressat mig.
  • Just det. Jag har skrivit två blogginlägg också. Alltid något.

    1 kommentar

    Under Livet

    Skokaos

    Det står 29 par skor i min lilla hall. I ett ensamhushåll.29 par av mina skor. Äger jag ens så många? Vinterstövlar, gummistövlar, pumps, ballerinaskor, träningsskor, sandaler, sandaletter och sneakers. Hjälp.

    Vinterhalvårsstövlarna skulle ha ställts undan när sandalerna plockades fram. Jag skulle göra plats åt dem i klädkammaren, organisera om den lite. (Jag bor i en 40-talslägenhet med två klädkamrar.) Men sommaren dröjde och dröjde, sandalerna kom fram först i juli och sommaren har gått i utmattningens tecken. Motstånd. Var ska jag börja? Hur ska jag börja? Orkar jag slutföra? Jag måste ta saker i slutförbara steg eftersom jag inte kan räkna med att kunna fortsätta imorgon eller ens i övermorgon och inte behöver mer kaos i livet.

    Nu måste jag. Om jag så ska lägga ett gäng skor i en IKEA-kasse som jag ställer upp på vinden (vinden, ytterligare ett organisationsprojekt, liksom källarförrådet), så ska min hall innan dagen är slut innehålla färre par skor. 

    Så var börjar jag? 

    Lämna en kommentar

    Under Livet

    Strö stjärnor över min natt. Som dimljus och lanternor, en fyr som tryggt lyser väg över stormiga hav till en lugn hamn.

    Hoppets låga. Det goda. Något att tro på, se fram emot. 

    Berätta något som väcker mig, som väntar när jag vaknar. Som får mig att minnas vem jag är. Vad jag är. Ge mig en plats där frågor kan få svar.

    Jag behöver det. Jag får slut på något att ge. 

    2 kommentarer

    Under Nattord

    Insikten. Den märkliga. Jag hade behövt en coach. En bra, lyhörd, inkännande och förstående, som såg både förmågor och begränsningar, kunde stärka varsamt och se var det behövs en broms.
    Någon som jag, kanske. Eller någon tvärtom. Jag vill alltid det omöjliga.

    1 kommentar

    Under Insikter

    Funderingar utan titel

    Min mamma har fått sin MS-diagnos. Progressiv, troligen sekundär progressiv. Efter många år och flera andra, precis lika tänkbara diagnoser. Prognosen är inget vidare. Det är inget man dör av, men onekligen begränsande. Och ingen kan helt klart säga hur det kommer att bli. Ändå är det ett svar. En lättnad. Visshet. Något att förhålla sig till.

    Det finns en ärftlig komponent vad gäller MS. Och med tanke på min symtombild borde jag utredas. Där finns frågetecken. Men tre remisser till neurologen har avslagits – kanske inte så förvånande eftersom de bara har resurser att ta emot i stort sett akuta fall (mammas neurolog har 1760 patienter) – och jag har till slut nöjt mig med att det är som det är nu. Jag har bestämt mig för att det  troligen är ME (kroniskt trötthetssyndrom) och det är ok. Jag orkar inte dra vidare i det, och med en depression så kommer de flesta läkare ändå snabbt till den avfärdande slutsatsen att allt är psykosomatiskt. Hemskt behändigt.

    Men nu har jag en uppmaning att skicka en egenremiss till en privat neurolog med vårdavtal, och en läkare att hänvisa från. För utredning och möjlig uteslutning av diagnos. Och jag tvekar. Min första reaktion är ”Orka”. Men det har väckt funderingar som jag tillfälligt hade lagt åt sidan och sorterat bort. Om framtiden. Om det faktum att jag i och med att jag inte vet vad som är fel lever i ovisshet och måste förhålla mig till tre olika scenarier: oförändrat, förbättrat och försämrat. Jag har ett tag inte orkat förhålla mig till mer än nuet, till att överleva och försöka skapa utrymme för stunder av liv, för framtiden är så oviss att jag inte ser den.
    Skulle jag vilja ha svar? Tänk om svaret är att det inte finns svar? Om det är fortsatt ovisshet? Inget svar skulle kunna vara värre än det. Faktiskt. Det finns ingen diagnos (mer än möjligen ALS eller skelettcancer, och jag har ingetdera) som skulle kunna kännas värre än denna ovisshet. Diagnos, förklaring, prognos, behandlingsalternativ är något att förhålla sig till. Det jag har nu är en diagnos som inte stämmer med behandlingar jag inte svarar på och symtom som inte tagits med i bilden men som blivit värre med åren. Och ovisshet. Otrygg, dränerande ovisshet.

    Vill jag veta?
    Orkar jag ta reda på det?
    Orkar jag ta ett eventuellt besked om fortsatt ovisshet?
    Ibland är det extra värdelöst att vara singel.

    4 kommentarer

    Under Livet

    Jag lämnade spår

    Jag lämnade spår att följa, strödde kiselstenar efter mig.
    Ingen kom efter. Ingen såg.
    Kanske var natten för mörk, så att stenarna inte syntes. Kanske var de för små.

    Ingen kom efter. Precis som i barndomen. Det var aldrig någon som kom efter, ingen som märkte när jag var borta. Jag saknades aldrig.

     Jag har alltid önskat att jag ska lämna något betydande efter mig, något som gör mig saknad. Något som gör att det finns ett tomrum där jag var.
    Det verkar det inte göra. Jag vet det, men önskar ändå. För vissa tankar gör ont: Jag lämnar inget efter mig. När jag är borta är det som om jag aldrig funnits. Jag vill inte att det ska vara så. 

    2 kommentarer

    Under Livet