Kategoriarkiv: Livet

Påminnelse till följare/prenumeranter

Det är ett tag sedan jag skrev, överhuvudtaget, men när jag gör det så är det inte här, utan på lisigt.wordpress.com. Om du vill fortsätta följa mig och få aviseringar om nya inlägg får du gärna uppdatera din prenumeration där.

~Lisa

Annonser

Lämna en kommentar

Under Livet

Epilog

Epilog. Prolog. I skärningen mellan det som var och det som börjar finns ett mellanrum. Det är nu.

Jag har gått vidare och tagit med mig det mesta härifrån. Nu hittar ni mig på lisigt.wordpress.com. Följ gärna med! Inga stordåd utlovas, men jag är där.

Lämna en kommentar

Under Livet

Kapitelslut

I nästan ett år har jag tänkt flytta den här bloggen till en ny adress och ge mig och den en nystart. Jag har försökt hålla skrivlusten vid liv, hålla lågan brinnande, i väntan på att orken, idéerna, motivationen och framför allt orden ska återvända. Det har inte hänt. Orden finns nog där någonstans, infrusna; det finns textfragment och utkast, tankeimpulser om ämnesteman, men motivationen finns inte. Jag läste nyligen att en förutsättning för motivation är att basbehoven är tillgodosedda; det är inte mina på långt när, och det är svårt att uppbåda energin till ett driv då.

Den här bloggen betydde en gång mycket för mig, och jag tror att den betydde något för en del andra. Ett par stycken, i alla fall. Jag tror att jag berörde. Så verkar inte vara fallet längre. Bristen på läsare och respons talar ganska tydligt om det. Det främjar inte direkt heller motivationen. För även om jag skriver för min skull så vill jag bli läst, även om det inte är av många, och då försvinner meningen med att skriva när det inte når ut och fram. Jag har inte lyckats behålla vare sig frekvens, relevans eller förmågan att beröra och behålla intresse. Därför har det här sedan ett tag tillbaka känts som ett dåligt samvete parat med känslan av misslyckande och en i raden av förluster.

Ibland behöver man sätta punkt, lägga något till ro, innan något annat kan födas. Början av året har gjort det tydligare än på länge att det är dags för avslut på flera områden. Ett det räcker nu. Jag följer den känslan.

Slutet av det här kapitlet skulle ha följts av början på ett nytt. Det gör det inte nu. Lågan har slocknat och lusten tagit slut. Om När den återvänder kommer en epilog med en ny adress.

1 kommentar

Under Livet

Ett lager nagellack, en meditation

Jag målar naglarna och mediterar. Ett lager, en meditation. Nästa lager, lite yoga. I bakgrunden rapporter från NASA om hur det går för Cygnus på väg till ISS. Och vinden. Dånande. vinande. brusande.
Det är inte tyst. Det har inte varit tyst sedan någon halvtimme i fredags natt, före Helga. Jag blir galen. Mina sinnen behöver vila.

Jag vänder mig bort från världen. Bort från sociala medier, från nyheter, från distraktioner. Jag önskar att jag kunde säga att jag ger mig kvalitetstid med mig, men det får jag inte riktigt. Inte än. Men jag måste stänga ute för att kunna blicka inåt. Genom att blicka inåt ser jag även världen utanför klarare. Med renare blick och klarare sinnen. Nu är allt suddigt och skevt. Som genom rutor piskade av saltvatten och grus.

Ett lager. En stunds stillhet. Släckta lampor och tända ljus. Och vinden som vill blåsa bort huset.

Lämna en kommentar

Under Livet, Nattord

Halvtid

En sak i taget. Dagen går för fort för mitt tempo. Jag har:

  • Lagt in tvätt (planerat)
  • Garderobsröjt lite (oplanerat)
  • Plockat ihop kläder till Myrorna i en påse (halvt planerat)
  • Varit nostalgisk över saker jag hittat i garderoben (oplanerat)
  • Bytt gardiner i köket (oplanerat)
  • Bytt ut ljusstakar i köksfönstret (oplanerat)
  • Ätit lunch (planerat)
  • Bestämt middag (wow)
  • Ringt om förlängt sjukintyg (planerat)
  • Tappat och återhämtat fokus ungefär 59 gånger
  • Hur kan klockan vara så mycket redan? Jag åt ju precis lunch.

    Jag har ännu inte:

  • Diskat
  • Dammsugit
  • Ställt undan skor
  • Gått ut med soporna
  • Yogat
  • Bäddat rent
  • Varit uppe på vinden 
  • Plockat upp post från golvet
  • Flyttat post och papper från köksbordet till … någon annanstans
  • Ringt Tina-mottagningen för att tjata om ny tid
  • Ringt VC om nytt recept från läkaren som skulle hört av sig i augusti
  • Duschat
  • Hittat rätt plats för nagellacken
  • Tagit bort avskavt lack
  • Målat naglarna
  • Planerat något alls eftersom det skulle ha tagit för mycket tid och stressat mig.
  • Just det. Jag har skrivit två blogginlägg också. Alltid något.

    1 kommentar

    Under Livet

    Skokaos

    Det står 29 par skor i min lilla hall. I ett ensamhushåll.29 par av mina skor. Äger jag ens så många? Vinterstövlar, gummistövlar, pumps, ballerinaskor, träningsskor, sandaler, sandaletter och sneakers. Hjälp.

    Vinterhalvårsstövlarna skulle ha ställts undan när sandalerna plockades fram. Jag skulle göra plats åt dem i klädkammaren, organisera om den lite. (Jag bor i en 40-talslägenhet med två klädkamrar.) Men sommaren dröjde och dröjde, sandalerna kom fram först i juli och sommaren har gått i utmattningens tecken. Motstånd. Var ska jag börja? Hur ska jag börja? Orkar jag slutföra? Jag måste ta saker i slutförbara steg eftersom jag inte kan räkna med att kunna fortsätta imorgon eller ens i övermorgon och inte behöver mer kaos i livet.

    Nu måste jag. Om jag så ska lägga ett gäng skor i en IKEA-kasse som jag ställer upp på vinden (vinden, ytterligare ett organisationsprojekt, liksom källarförrådet), så ska min hall innan dagen är slut innehålla färre par skor. 

    Så var börjar jag? 

    Lämna en kommentar

    Under Livet

    Funderingar utan titel

    Min mamma har fått sin MS-diagnos. Progressiv, troligen sekundär progressiv. Efter många år och flera andra, precis lika tänkbara diagnoser. Prognosen är inget vidare. Det är inget man dör av, men onekligen begränsande. Och ingen kan helt klart säga hur det kommer att bli. Ändå är det ett svar. En lättnad. Visshet. Något att förhålla sig till.

    Det finns en ärftlig komponent vad gäller MS. Och med tanke på min symtombild borde jag utredas. Där finns frågetecken. Men tre remisser till neurologen har avslagits – kanske inte så förvånande eftersom de bara har resurser att ta emot i stort sett akuta fall (mammas neurolog har 1760 patienter) – och jag har till slut nöjt mig med att det är som det är nu. Jag har bestämt mig för att det  troligen är ME (kroniskt trötthetssyndrom) och det är ok. Jag orkar inte dra vidare i det, och med en depression så kommer de flesta läkare ändå snabbt till den avfärdande slutsatsen att allt är psykosomatiskt. Hemskt behändigt.

    Men nu har jag en uppmaning att skicka en egenremiss till en privat neurolog med vårdavtal, och en läkare att hänvisa från. För utredning och möjlig uteslutning av diagnos. Och jag tvekar. Min första reaktion är ”Orka”. Men det har väckt funderingar som jag tillfälligt hade lagt åt sidan och sorterat bort. Om framtiden. Om det faktum att jag i och med att jag inte vet vad som är fel lever i ovisshet och måste förhålla mig till tre olika scenarier: oförändrat, förbättrat och försämrat. Jag har ett tag inte orkat förhålla mig till mer än nuet, till att överleva och försöka skapa utrymme för stunder av liv, för framtiden är så oviss att jag inte ser den.
    Skulle jag vilja ha svar? Tänk om svaret är att det inte finns svar? Om det är fortsatt ovisshet? Inget svar skulle kunna vara värre än det. Faktiskt. Det finns ingen diagnos (mer än möjligen ALS eller skelettcancer, och jag har ingetdera) som skulle kunna kännas värre än denna ovisshet. Diagnos, förklaring, prognos, behandlingsalternativ är något att förhålla sig till. Det jag har nu är en diagnos som inte stämmer med behandlingar jag inte svarar på och symtom som inte tagits med i bilden men som blivit värre med åren. Och ovisshet. Otrygg, dränerande ovisshet.

    Vill jag veta?
    Orkar jag ta reda på det?
    Orkar jag ta ett eventuellt besked om fortsatt ovisshet?
    Ibland är det extra värdelöst att vara singel.

    4 kommentarer

    Under Livet