Etikettarkiv: utmattning

Skokaos

Det står 29 par skor i min lilla hall. I ett ensamhushåll.29 par av mina skor. Äger jag ens så många? Vinterstövlar, gummistövlar, pumps, ballerinaskor, träningsskor, sandaler, sandaletter och sneakers. Hjälp.

Vinterhalvårsstövlarna skulle ha ställts undan när sandalerna plockades fram. Jag skulle göra plats åt dem i klädkammaren, organisera om den lite. (Jag bor i en 40-talslägenhet med två klädkamrar.) Men sommaren dröjde och dröjde, sandalerna kom fram först i juli och sommaren har gått i utmattningens tecken. Motstånd. Var ska jag börja? Hur ska jag börja? Orkar jag slutföra? Jag måste ta saker i slutförbara steg eftersom jag inte kan räkna med att kunna fortsätta imorgon eller ens i övermorgon och inte behöver mer kaos i livet.

Nu måste jag. Om jag så ska lägga ett gäng skor i en IKEA-kasse som jag ställer upp på vinden (vinden, ytterligare ett organisationsprojekt, liksom källarförrådet), så ska min hall innan dagen är slut innehålla färre par skor. 

Så var börjar jag? 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Livet

Den stora trötthetens bristande logik

Jag sov inget igår. På dagen, alltså. Jag var uppe tidigt, tvättade, grejade, hade en panikattack, var social på stan och ute och promenerade på kvällen. Igång. Med stunder av vila, men mentalt igång. Jag vet vad det brukar innebära: Övertrött. Ett överstimulerat, utmattat nervsystem.

Mycket riktigt. Jag somnade vid 2, vaknade strax efter 4 och var vaken kanske en och en halv timme – lugnt och behagligt vaken, inte med ångest och grubbel – innan jag somnade om till strax före 7. Idag slog tröttheten till efter lunch och jag är i stort sett satt ur spel. Skakis, trög, seg. Måste vila efter varje liten sak. Kan inte tänka klart. Typiskt.

Det känns så ologiskt att kroppen svarar på utmattning med att inte kunna varva ner och sova och sedan nästan däcka. Jag måste vara stilla länge efter något innan jag kan vila på riktigt. Och det är jättesvårt att lära mig, för jag känner inte när jag går över gränsen för normalt-för-mycket (dvs i stort sett allt) och på-tok-för-mycket. För vid den gränsen blir jag speedad snarare än trött. Den andra andningen. Trött är jag ju nästan jämt, så att komma ihåg att sätta stopp och vila när jag inte är lika trött känns inte självklart. Pacing när kroppens gränser är olika från dag till dag är dessutom nästan omöjligt.

När jag går igång känner jag mig som mig: entusiastisk, intensiv, livlig. Lite väl speedad och pladdrig, flackande i tankarna, kanske, men mer som mig själv. Jag tycker om det. Det är som ett rus. Och jag är medveten om priset men ignorerar det, för jag måste få leva lite och det är inte som om några timmars umgänge egentligen är en ansträngning. Ändå. Det har ett pris. Det betalar jag nu. (Men en liten udd av desperation: Hur ska jag någonsin komma tillbaka till arbetslivet när kroppen fungerar så här?)
Nu ska jag vila lite till och sedan orka göra lite till. Dagen har för få timmar för sådana här dagar. 

Lämna en kommentar

Under Livet, Mental trötthet

Jag lägger huvudet i armarna på bordet. Trött. Två samtal är avklarade och nu är energin slut. Värken överröstar sinnen och tankar som en orkan i kroppen och jag kommer inte genom bruset för att höra tankarna eller koncentrera fram fokus just nu. Snart måste jag tvinga mig upp på benen igen, för dagen är inte slut bara för att jag är det. Bara lite vila…

En katt hoppar upp på min rygg och lägger sig tillrätta med huvudet på axeln, alldeles intill mitt. Han spinner i mitt öra och vibrationerna känns, varmt i ryggen. En stund sitter vi bra så.

Lämna en kommentar

Under Kattliv, Livet

Den mentala trötthetens urlakning av koncentrationen

Så. I 40 minuter har jag varit på väg att plocka fram ett recept ur en app. På den tiden har jag klappat och matat katter, kollat vulkannyheter, fyllt i tre olika buntar med uppgifter (varav två skulle ha fyllts i dagligen i nästan två veckor), tränat på nederländska, gratulerat min svägerska på födelsedagen, läst bakåt på ett konto med dikter på Instagram och kollat Twitterflödet. Och nu skriver jag. (Ingredienserna står dock på bordet. Det har de gjort sedan jag bara skulle kolla receptet. Nu för 45 minuter sedan.)

Allt detta är gjort med närvaro och fokus. Men kortvarigt fokus på det jag gör, eftersom det jag skulle göra fallit bort. Gång på gång. I nuet.

Så här blir jag när jag är trött i hjärnan. Arbetsminnet påverkas och det gör mig lättdistraherad. Rejält. Det ser kanske mest ut som om jag är ofokuserad, impulsiv och inte får saker gjorda, men fokus finns. Bara inte energin att behålla den när något annat pockar på uppmärksamheten. Faktiskt knappt energin att hålla kvar en tanke, och definitivt inte för att lyssna på något. Det är faktiskt helt otänkbart. Varje ljud raspar mot medvetandet som naglar mot en griffeltavla.

Så varför sitter jag och skriver i stället för att ta fram det där förbannade receptet (som jag upprepat några gånger för att det ska fastna högst upp i tankelistan)? För att koncentrera mig på något i hopp om att försöka väcka hjärnan igen, vilja den att hitta tillbaka till något mer fungerande läge.
Det fungerar ibland. Som nu.
En timme senare.

Uppdatering medan maten kokar: det handlar inte om bristande fokus. Den har jag. Men koncentrationsförmågan är urlakad. Den kräver energi som inte finns. Nu.

Lämna en kommentar

Under Can I Have Cheese With That Whine, Mental trötthet

Där solen inte går ner

Jag vill gå. Bort.
Svepa havet runt mig som en svartglittrande mantel och gå tills havet blir ett med himlen och manteln glittrar av stjärnor.
Kanske skulle det finnas vila där.
Kanske en plats där sorgen får komma till ro.
Där solen inte går ner.

Lämna en kommentar

Under Ord

Fredagsmys med förhinder

Jag borde diska. Jag borde dammsuga. Jag borde plocka undan tvätt.
Jag skulle vilja fredagsslappa i soffan i en välstädad, såpluktande, lugn lägenhet, med tända ljus och rökelse. Bara lugn, inget som pockar på uppmärksamheten. Men den här veckan har jag prioriterat mig före städning och hemmafix. Jag har inte medvetet tänkt ”jag gör det här för mig”, utan det har snarare blivit så för att jag inte orkat göra mer än gå på inbokade möten och rehab, sköta vardagsmåsten som mat och katter, och ta långa promenader i vårsolen. Promenader i lugn takt med mycket närvaro, ett sätt att försöka få bort stressen och panikkänslorna som tränger sig på konstant nu och i stället, om så bara för ett tag, vara. Njuta.

Resultatet är ett litet berg av disk, damm och röra. Inte svinstia, men tillräckligt för att skapa disharmoni. Och jag blir så kluven till vad som är bäst: att hålla efter bättre för att slippa den stress som kaoset runt mig innebär, eller att ta tid till mig och det som är bäst i stunden.

Så nu sitter jag och tittar på disken och undrar om jag kan slappa utan att ha gjort något av det som måste göras. (Nej. Stressnivåerna är redan för höga.) För de där bordena några rader upp är saker som jag måste göra. De försvinner inte för att jag skjuter på dem.
Där är den största nackdelen med att inte räcka till: jag måste skjuta på saker. Jag måste hela tiden välja bort saker jag vill, saker som vore bra för mig. Inget gör sig självt och när hjulen snurrar för snabbt och jag får svårt att tänka blir prioriterandet extra svårt.
Hjulen har snurrar för snabbt alltför ofta under lite för lång tid nu. Det syns.

Lämna en kommentar

Under Livet

Jag får det inte att gå ihop

Jag får det inte att gå ihop. Det där ”allt”: måsten, behov, vilja, vila. Tid och ork. Energin räcker inte. Allt är nere på lägsta tänkbara nivå, och jag får det inte att gå ihop ändå.

Rehab. Vardag. Myndigheter. Dit går nästan allt jag har. Så mycket energi tar det; så lite energi har jag. I stort sett allt annat måste jag avstå. Jag försöker få in lite socialt liv, men känner alltid att jag försummar vänner och familj. Än mer försummar jag mig. Inte för att jag inte tänker på det, utan för att jag inte räcker till. Jag har inte energi över till det som får mig att må bra, till träning, meditation, vila, läsa, dansa, lyssna på musik, sjunga, gå ut i naturen, sitta på kafé och skriva…

Jag behöver räcka till måsten, vardagsliv och mig, men jag gör inte det. Så det blir jag som får stå åt sidan.

Vad jag vill och behöver blir sekundärt när jag inte orkar både det och måstena. Inte hittepåmåsten, utan det som är nödvändigt. Det finns inte utrymme för särskilt mycket till lust och vilja där, jag måste försaka något. Ändå försöker jag ta mig tid (som om tid var problemet) att göra bra saker. För det de ger under tiden. För att jag behöver det. För att leva och inte tappa bort mig fullständigt.

Men. Jag vet inte hur jag ska få ihop det. För varje dag slutar på minus. Varje dag. Det ger inte mycket till återhämtning.

Jag är trött. Nej, jag är inte trött, jag är utmattad. Med större påverkan än vad andra ser. Jag räcker inte, men det spelar ingen roll, för jag måste göra det ändå. Så då får jag ingen återhämtning, inte ro att komma ner i varv, tillbaka ner i kroppen och nå vila, energin räcker inte till att göra det som behövs och hålla humöret uppe en hel dag, och jag blir sur, irritabel, glömsk, ofokuserad, orkar inte göra det jag vill, dålig matte, ännu sämre dotter, syster och vän… Jag förmår inte vara den jag vill vara.
Jag får det inte att gå ihop.

Lämna en kommentar

Under Livet, Ordspya